artefakt

”Alla” vet ju ”allt” om farliga, farliga kolhydrater och socker, men att även stärkelse och cellulosa (kostfibrer) är kolhydrater är det få som verkar medvetna om. Cellulosa ger ingen energi, men stärkelse ger massvis och det är den vanligaste kolhydraten i vår mat. Stärkelse hittar vi i potatis, ris, vetemjöl etc. Somliga propagerar ju för att man helt och hållet ska utesluta kolhydrater ur sin kost, vilket jag personligen anser är helt galet. Jag tycker dock å andra sidan att det är fullständigt vansinne att äta så mycket kolhydrater som en ”vanlig person” normalt gör. Det KAN inte ha varit ett av människans största misstag att börja samla fröer från vete och andra gräsväxter. Att börja förädla dessa fröer och växter in absurdum var dock kanske en smula korkat. Nu proppar vi i oss ”tomma kalorier” i form av vitt socker, vitt mjöl och vitt ris. Men det är väl ganska typiskt för ”den civiliserade människan” att inte stilla sig och bara vara nöjd, utan att alltid vilja driva saker och ting till sin spets. Men vi människor glömmer så lätt att fundera över konsekvenserna…

 

Vad äter Du en vanlig dag?

Frukost: rostat bröd med ost, fruktyoghurt med cornflakes och te med mjölk.

Förmiddagsfika: kaffe och bulle.

Lunch: pasta med en gräddig sås med bacon och svamp, lättöl att dricka och sen en latte.

Eftermiddagsfika: kaffe och banan.

Middag: pannkakor och mjölk.

Kvällsfika: en ostmacka och te med mjölk vid datorn eller teven.

 

Mjölmat och mejerivaror. Kolhydrater en masse. VITT mjöl, vitt socker och en hel del proteiner. Dock en fin liten banan, men den är ju också ganska kolhydratstinn… Var tog vitaminerna och fibrerna vägen??? Frukt och grönsaker liksom, och kanske lite nötter och olivolja och annat snällt fett. Och sen tror den stackars människan att den bråkiga magen beror på stress. Jag tror på ”kostcirkeln 2.0”. Allt ska vara med, men i LAGOM mängd. Ät med hjärnan och älska din mage!

 

Kostcirkel för förkylda. Foto: Lena Grön.

 

 

 

Indianen med vargen. Många hånler åt denna s.k. Hötorgskonst. Jag ska inte berätta vad jag tycker om bilden. Jag ska så fördomsfritt jag kan berätta vad jag tänker om konst och kultur. Lyckas iaf halvbra. Inspirationen kom från bloggen Sjumilaklivs tankar om kultursnobbism och böcker.

 

En sådan här bild tilltalar ofta barn. En föreställande avbildning. Barn blir ju itutade att det är fint att rita eller måla så man ser vad det är. Åh, vilken fin häst, kan man utbrista när en femåring stolt visar sin teckning. Det är en bil, svarar det trumpna barnet. Det grundlägger uppfattningen att det inte är så positivt när man inte ser vad det föreställer.

 

Barn får oftare beröm när de ritat likt än för att de komponerat färger, former och tomrum intressant. Alltså är det målade som nästan ser ut som ett fotografi lyckat, resten misslyckat. Något att tänka på för oss vuxna.

 

Estetisk bildning, som att gå på museum, se på modernare konst likaväl som klassiska konstverk är ett bra sätt att vidga människors vyer. Någonting som är lättare gjort med barn innan de får sina fördomar. Dessutom kan barn tvingas med vart som helst. Som vuxen tillhör ofta kulturen en kulturell klass, en elit som fördjupat sig och fortbildat sig av intresse. Har man inte sett olika typer av konst är det lätt att nöja sig med det avbildande bildlika som är det första våra barn lär sig.

 

Det blir en fråga om bildning och i längden kanske en klassfråga, precis som all kunskap. Man pratar om kunskapsklyftor i samhällen. Den klyftan finns också inom konst och utveckling av smak. Att vidga sina vyer eller inte. Antingen inte få möjligheten eller inte vara intresserad. När nyfikenheten väckts får ögonen andra perspektiv. Precis som när smaklökarna övats så utvecklas intresset för ny mat:

Men smaka en bit sill. Bara smaka. Du kanske tycker om det?

 

Där har som alltid skolan en viktig roll att visa på en uppfattningsvärld som går utanför de gränser som finns i hemmen. Man pratar mycket om att man inte ska lägga så mycket ansvar på skolan för barnens fostran. Men här tycker jag absolut att skolans kulturella insatser är viktiga.

 

Att muséeavgifterna ska vara subventionerade så att kultur blir tillgängligt för alla. Man behöver inte ge upp sina indianer. Men man ska veta att det finns något annat. Kanske man en dag blir så nyfiken att man förkovrar sig ytterligare. Hur många har inte läst kiosklitteratur i tonåren? Kanske bredvid andra böcker, men lusten att läsa väcktes.

 

Det krävs initialt möjlighet att få en inblick i andra uttryck än man får hemifrån. Öppna andra världar. Precis som det är viktigt att skolan tar sitt ansvar att informera ungdomar från ickeakademiska hem om att man faktiskt kan studera på Högskolan. För den kunskapen blir annars som en vit fläck de aldrig tror de kan höra till.

 

Om jag såg bilden på indianen och vargen ovan hemma hos någon kanske det skulle säga mig att personen har ett andligt intresse? Även om målningen inte är ett särskilt personligt tolkat konstverk, så är det en beskrivning av en känsla. Mjuka linjer utan skarpa kanter. Nära och i samklang naturen? Kanske inte så illa. Jag skulle anta att den som hade denna bilden hemma också har den fulla uppsättningen av Margit Sandemos Sagan om Isfolket hemma. S.k. kiosklitteratur. Om jag frågade och det stämde kanske jag skulle förefalla synsk?

 

 

Jag vill faktiskt slå ett slag för Hötorgskonsten. Det kallas smaklöst, som att smaklökarna inte förfinats och vants. Hötorgskonsten har återupptagits nästan med lite humor och kallas för kitsch av dem som ändå anser sig ha god smak. En antireaktion. Att det är roligt med lite opretentiösa konstverk. Kitsch är ett lånord från tyska eller jiddisch och syftar på konst eller hantverk av undermålig estetisk kvalitet. Jag skulle entusiastisk gå på en kitschutställning. Men det kanske säger något om mig som jag egentligen inte tänkte berätta här?

 

Men jag tycker det är positivt att ens bry sig, oavsett smak. Bättre något än inget på väggarna. Hellre enkel litteratur i pocketform i bokhyllan än ingen alls. Hellre läsa enbart biltidningar än inget alls. Hellre föredra något, än att inte bry sig alls om bilder eller vad det skrivna ordet kan förmedla. Men jag kan inte personligen påstå att dansbandsmusik någonsin är bättre än tystnaden. Kanske på en öde ö då.

 

Människan behöver uttryck och intryck. Alla. Nästan. Några har fördjupat sitt intresse och uppfattas som överdrivet svåra och kulturella. Kultursnobbar.

Men man har likaså fördomar om man fnyser åt finkultur som om man fnyser åt indianen och vargen.

 

Kanske man borde försöka lite mer att inte misstycka om det man inte förstår? Avfärdande tyder på fördomar och osäkerhet. Kanske en överdriven anpassningsvilja att höra till ett visst fack. Jag skulle antagligen ha jätteroligt på ett dansbandskonvent om jag satte mina fördomar åt sidan och bara gled med i stämningen och vågade dansa bugg och krocka lite.

 

Att ha fastnat för Hötorgskonst betyder inte att man skulle kunna uppskatta det annorlunda. Om man tagit del av det. Hötorgskonst kan bli inkörsporten till tyngre konst. Det är nog ett misstag att avfärda något man inte satt sig in i. Jag tycker det är kreativt att uppmuntra till kulturchocker. Åt båda håll.

 

/ Victoria Qvarnström

 

 

 

Nu är det äntligen dags för en till kvinnlig gästbloggare som gärna delar med sig av sina många och spännande tankar och erfarenheter på sin blogg Tankar i Lösvikt, Victoria Qvarnström. Eftersom hon har sina rötter både i Sverige och England får ni hennes presentation på båda språken!

MOI?? A word nerd, picture worshipper and true believer of nature's Force Majeure. Tao. ADHD. Humbleness. Strength. Flexibility. Gallows humour. Swenglish.

Jag? En ordnörd, bildtillbedjare och sann bekännare till naturens Force Majeure. Tao. ADHD. Ödmjukhet. Styrka. Flexibilitet. Galghumor. Swenglish.

Jag är så himla glad att det börjar rulla på med lite fler gästbloggare här på Artefakt! Ni som är seriöst intresserade av att göra ett eller flera gästinlägg är mycket välkomna att höra av er till artefakt.blogg[snabel-a]gmail.com. Kolla in första inlägget så förstår ni lite bättre vad ni kan skriva om! Förutom det jag beskriver i inlägget kan det handla om resor, uteliv, intressanta terapiformer, bio, teater etc - allt som kan röra en kreativ själ! Jag tror att vi är många som älskar att skriva, men som varken vill, kan eller orkar driva en blogg själv.

Välkomna!

/ Lena, "redaktör och ansvarig bloggare"

Den nyligen avslutade möbelmässan visade klart och tydligt att vi rör oss mer och mer ifrån det avskalade och enkla, vita, nordiska ljuset som dröjt sig kvar länge nog. I monter efter monter sprakade färgerna. Djärv och lekfull inredning från etablerade designers varvades med kaxiga kulörkrevader från yngre oetablerade kollegor. Jag drog ordentligt på smilbanden, ända tills fötterna började värka.

 

Mässan har vuxit sig nästan ogreppbart stor, men det bestående intrycket handlar inte så mycket om produktnyheter eller de många nya utställarna (även om de förstås var många), som nya sätt att använda ”det gamla”. Ändå märktes inte finanskrisen av bland årets utställare – det fanns en tydlig glimt i ögat och en solklar framtidstro.

 

 

Foto: Anders Örtegren

Marimekko kommer under våren och hösten med nya glada färgklickar, både textilier och nya coola förvaringsburkar i plast. Andra tillverkare, exempelvis Grythyttan, hottar upp befintliga trädgårdsklassiker. Ryktet om norsk designdöd är betydligt överdriven: vårt västra grannland är och förblir fanbärare för trären design. Årets överraskning? Bruno Mathsson fanns representerad med en ny, uppdaterad futuristisk och färgglad kontorsstol. Jag provsatt och gav tummen upp!

 

På belysningsfronten handlar det inte så mycket om nya armaturer – även om utvecklingen på LED-fronten rusar framåt – utan mer om hur vi använder belysning, alltså ljussättning. Detta hänger naturligtvis bra ihop med den tydliga trenden att vi ska iscensätta – inte möblera – våra hem. Blanda nu inte ihop det med mäklarfirmornas prat om homestaging/homestyling. Den trend jag talar om är lite mer som hämtad från filmens eller teaterns värd. Det är busigt och eskapistiskt. Jag tycker att det känns helrätt och roligt – det kallar jag en hållbar utveckling!

 

/ Anders Örtegren

Häromveckan var jag ute och for i snöovädret. Jag älskar att köra bil men när jag kör ensam måste jag pausa varje halvtimma för att inte somna vid ratten. Helst vill jag ha nån ”tjôtrôv” bredvid mig som håller mig pigg och alert. Långpendling är INTE min grej…

Hur som helst hade jag tapet-workshops med blivande målare på De la Gardiegymnasiet i Lidköping – vansinnigt roligt, spännande och inspirerande. (Detta kommer jag att snacka lite mer om längre fram.) Alltså fixade jag bil och packade den full med tapetprover och gav mig iväg. Tre av fyra resor, i båda riktningarna, lyckades jag bli hungrig och fikasugen i precis samma faggor, i Naumtrakten närmare bestämt, strax söder om Vara. ”Vara Värdshus” verkar ha fattat grejen helt enkelt. Ett tämligen övergivet klassiskt motell med tillhörande restaurang , butik och obligatoriska bensinpumpar. Sunkig inredning, sunkigt klientel, men käck och trevlig personal och mättande mat… Den krispiga panerade fisken var så där krispig, men jag blev mätt och lycklig. Det brukade förr fascinerande mig att dessa ställen lyckas överleva, men nu förstår jag precis! De finns där när man behöver dem och de krånglar inte till det med tjusig inredning och poetisk meny. Mat helt enkelt. Rakt upp och ner. TV, tidning, sällskap om man vill, en sängplats om man behöver.

Nåväl, jag kunde tillfredsställa mitt desperata behov av vila, mat och ny energi. Pigg som en lärka körde jag vidare, för att pausa igen en stund senare…

 

Foto: Lena Grön.

I Naum fick jag tyvärr inte fram kameran, utan bilden är tagen hos deras precis lika sunkiga konkurrenter, bara några kilometer norrut.

 

 

 

 

Jag gillar Göteborg, men ibland sätts känslorna på prov. Vad är det som gör att beslut om stadens framtid så ofta blir fel? När jag flyttade till Göteborg i mitten av 90-talet etablerade kommunen ett Ungdomens hus i det så kallade Tullpackhuset. Huset sjöd av kulturverksamhet. Men efter en kort tid stängdes huset och föreningarna kastades ut. Snart visade det sig att kommunen velat tömma byggnaden för att kunna hyra ut den till ett kasino. De kulturpolitiska ambitionerna (eller bristen på sådana) inom Göteborgs politiska ledargarnityr har sällan kommit så skoningslöst tydligt till uttryck.

En annan verksamhet som etablerades på 90-talet var Kvibergs marknad, en loppmarknad inrymd i gamla stallar vid Kvibergs regemente, eller Kungl. Göta Artilleriregemente som väl är det egentliga namnet. Många lördagar under mina studentår fördrevs med besök på marknaden, som till en början var en renodlad loppmarknad med begagnade föremål. Detta var innan inredningstidningarna haussade 50- och 60-talsdesign, och på Kviberg kunde man fynda Berså-koppar för några tjugor, ett dussin My Garden-assietter för en hundring eller Focus de Luxe-bestick för en femma när pensionärer och dödsbon rensade ut från köksskåpen.

 

Foto: Göteborg.com

 

Under årens lopp har marknaden ändrat karaktär, och idag är de renodlade loppmarknadsstånden sällsynta. I stället finns försäljare med bakgrund i olika delar av världen som framför allt saluför nya varor, som kläder, mat och telefonkort. Vissa hävdar att det säljs mycket stöldgods på marknaden, men man måste leta länge bland halalkött, cashewnötter, gamla mikrovågsugnar, flyttkartonger med bokklubbsböcker och trasiga My Little Pony-leksaker för att hitta något som ens avlägset skulle kunna ha karaktären av stöldgods. Det lätt nötta exemplaret av Gunnar Ekelöfs diktsamling Strountes som jag fiskade upp ur en skräplåda för en tia vid mitt senaste besök – stöldgods? Nej, knappast.

 

I mer kosmopolitiska städer som London och Paris är marknader som Portobello Road, Camden Lock Market och ”Les Puces” vid Porte de Cliangcourt stora besöksmål och marknadsförs också som sådana. I Göteborg däremot verkar kommunen närmast skämmas över Kvibergs marknad. Den betraktas som ett problem som behöver åtgärdas. Hoten om stängning har hörts under åratal, och är nu aktuella igen. Det är absurt, eftersom marknaden faktiskt åstadkommit det som kommunens politiker och tjänstemän misslyckats med, nämligen att skapa en plats där infödda och invandrade svenskar möts, och där alla som har en affärsidé lätt kan starta en egen rörelse, skaffa affärs- och kundkontakter och hitta en försörjning.

 

Kvibergs marknad så som den ser ut idag är en kreativ och värdefull del av stadslivet och har växt fram utan att en krona av offentliga medel satsats på integrationshandläggare, föreningssamordnare eller affärsutvecklingskonsulter. Tvärtom ger marknaden ett stabilt tillskott till den kommunala kassan, eftersom man hyr sina lokaler av kommunen. Är det detta som sticker i ögonen, att marknaden inte är ett politiskt styrt projekt utan en självgående verksamhet? Eller är problemet att marknaden visar att det verkliga folklivet finns långt bortanför innerstadens kommunalrådsgrå ”evenemangsstråk” och sponsorlounger?

 

Nu står det förresten i Göteborgs-Posten att kommunen gått i borgen för ett lån på 40 miljoner för att bygga en beachvolleyhall i Kvibergsområdet. Sedan ska man lägga 50 miljoner på en boulehall, 60 miljoner på en hall för kast med liten boll och 70 miljoner på en värmestuga för stadens lerduveskytteförening. Nä, nu skojade jag. Men bara lite.

 

/ Love Jönsson

Här dyker ännu en intressant gästbloggare upp som presenterar sig själv så här:

Love Jönsson är lärare vid Högskolan för design och konsthantverk vid Göteborgs universitet och ansvarig utgivare för konsttidskriften Paletten. Han har skrivit eller varit redaktör för en rad publikationer om samtida konsthantverk, bland annat antologin Craft in Dialogue: Six Views on a Practice in Change (2005).

 

 

Foto: Lena Grön.

 

 

 

 

… det tycks vara mitt livs motto. Men jag är inte bitter… Jag har valt att ägna mig åt det mest komplicerade som finns. Inte hjärnkirurgi, kärnfysik eller lindans. Mitt jobb är lite mer jordnära. Du och jag gör det varje dag, men med varierande resultat på lyckad-skalan: att paketera kommunikation.

It takes two to tango
Det är precis det som ställer till det. Att dansa är svårt nog, men att vara två? Huvaligen! Dans är en form av kommunikation och pardans höjer svårighetsgraden markant. Det är upplagt för missförstånd, förlorade pengar och tappade sugar. Varje dag är det dags att bjuda upp till en ny utmaning.

Budskap ska fram, kosta vad det kosta vill ibland. Det finns olika slags kommunikation och de fungerar på lite olika sätt. Det som förenar dem är att någon vill dig något. Information ska nå fram till mottagaren utan brus. När mottagaren har tagit emot budskapet och förstått det är det mission accomplished, cirkeln är sluten. Ett lyckat reklambudskap är däremot som en avbruten cirkel, du ska uppfatta tillräckligt för att bli intresserad - eller irriterad - men inte så pass att du har hajat hela grejen. Reklam vill väcka nyfikenhet, att processa budskapet, fun-

dera och handla. Journalistiken är ofta en kombination av dessa två varianter, bra journalistik informerar, väcker debatt och dröjer kvar.

Lyckad kommunikation handlar både om vad du säger och hur du säger det. Som journalist, copywriter, researcher och informatör har jag lärt mig en del om vikten av att formge kommu-

nikation: Paketeringen. Jag har förmånen att jobba med det jag är mest nyfiken på: design, arkitektur, inredning, musik, mat, miljö, teknik och politik. För mig är det en ny dans varje dag.

 

/ Anders Örtegren

 

 

Foto: Anders Örtegren

 

 

 

Här, kära vänner, kommer ytterligare en najs gästbloggare. Kolla gärna in hans snygga blogg Say What, med "analoga omvärldsbetraktelser för det digitala informationssamhället"!

Anders Örtegren, frilansande kommunikatör som även hunnit med sju år i USA, sju år i Östersund och sex månader på Tjörn. Har breda erfarenheter från restaurangbranschen, sålt en del vin på Systembolaget, gjutit några tandavtryck och sopat säckvis med spannmål.


Foto: Anders Örtegren

Så är det strax dags för Tip the Velvet igen nu på lördag, här i Göteborg! (Kolla gärna in deras grupp på Facebook!) Den här gången äger burleskfesten rum på Villa Belparc i Slottsskogen med plats för extra mycket folk och temat är så klart alla hjärtans dag. Den som vill veta mer om vad burlesk innebär kan även kolla HÄR!
Vintagebutiker lär ha fått ett gigantiskt uppsving på senare tid och man undrar nästan om lösögonfranstillverkarna hinner tillverka i takt med försäljningen. Själv är jag inte mycket för att klä upp mig för en vanlig kväll på krogen, men den här typen av fester är nåt helt. Alla frossar i extrema mängder makeup, plymer, galna accessoarer, korsetter, paljetter, sjömanskostymer och frackar och det är alltid en himla massa spännande liveuppträdanden. Här lämnar alla verkligen sitt vardagsjag hemma och eftersom alla har förberett sig i timmar blir stämningen helt enorm. Inte bara slöhänga liksom. Alla är inställda på att ha KUL och då blir det verkligen en riktigt, riktigt skön atmosfär.



Foto: Clevercupcakes, www.flickr.com


På tal om vintage önskar jag just nu att två linköpingsbutiker låg här i Göteborg istället för långt bort i Östergötland.
Den första är Husqvarnabutiken på Storgatan, precis vid S:t Larskyrkan - de har helt makalösa mängder med sömnadstillbehör av alla möjliga slag; paljettband, dekaler, knasiga band, galet mycket knappar etcetera, och mycket av det är dessutom minst från 1960-talet. Helt fantastiskt!
Den andra är Misoui som ligger på Drottninggatan 36 - en riktigt bra vintage/secondhandbutik i mysiga källarlokaler som även bland annat säljer handgjorda smycken av lokala designer. Mer om Misoui kommer i senare inlägg!