Kulturchock - Victoria Qvarnström


Indianen med vargen. Många hånler åt denna s.k. Hötorgskonst. Jag ska inte berätta vad jag tycker om bilden. Jag ska så fördomsfritt jag kan berätta vad jag tänker om konst och kultur. Lyckas iaf halvbra. Inspirationen kom från bloggen Sjumilaklivs tankar om kultursnobbism och böcker.

 



En sådan här bild tilltalar ofta barn. En föreställande avbildning. Barn blir ju itutade att det är fint att rita eller måla så man ser vad det är. Åh, vilken fin häst, kan man utbrista när en femåring stolt visar sin teckning. Det är en bil, svarar det trumpna barnet. Det grundlägger uppfattningen att det inte är så positivt när man inte ser vad det föreställer.

 

Barn får oftare beröm när de ritat likt än för att de komponerat färger, former och tomrum intressant. Alltså är det målade som nästan ser ut som ett fotografi lyckat, resten misslyckat. Något att tänka på för oss vuxna.

 

Estetisk bildning, som att gå på museum, se på modernare konst likaväl som klassiska konstverk är ett bra sätt att vidga människors vyer. Någonting som är lättare gjort med barn innan de får sina fördomar. Dessutom kan barn tvingas med vart som helst. Som vuxen tillhör ofta kulturen en kulturell klass, en elit som fördjupat sig och fortbildat sig av intresse. Har man inte sett olika typer av konst är det lätt att nöja sig med det avbildande bildlika som är det första våra barn lär sig.

 

Det blir en fråga om bildning och i längden kanske en klassfråga, precis som all kunskap. Man pratar om kunskapsklyftor i samhällen. Den klyftan finns också inom konst och utveckling av smak. Att vidga sina vyer eller inte. Antingen inte få möjligheten eller inte vara intresserad. När nyfikenheten väckts får ögonen andra perspektiv. Precis som när smaklökarna övats så utvecklas intresset för ny mat:

Men smaka en bit sill. Bara smaka. Du kanske tycker om det?

 

Där har som alltid skolan en viktig roll att visa på en uppfattningsvärld som går utanför de gränser som finns i hemmen. Man pratar mycket om att man inte ska lägga så mycket ansvar på skolan för barnens fostran. Men här tycker jag absolut att skolans kulturella insatser är viktiga.

 

Att muséeavgifterna ska vara subventionerade så att kultur blir tillgängligt för alla. Man behöver inte ge upp sina indianer. Men man ska veta att det finns något annat. Kanske man en dag blir så nyfiken att man förkovrar sig ytterligare. Hur många har inte läst kiosklitteratur i tonåren? Kanske bredvid andra böcker, men lusten att läsa väcktes.

 

Det krävs initialt möjlighet att få en inblick i andra uttryck än man får hemifrån. Öppna andra världar. Precis som det är viktigt att skolan tar sitt ansvar att informera ungdomar från ickeakademiska hem om att man faktiskt kan studera på Högskolan. För den kunskapen blir annars som en vit fläck de aldrig tror de kan höra till.

 

Om jag såg bilden på indianen och vargen ovan hemma hos någon kanske det skulle säga mig att personen har ett andligt intresse? Även om målningen inte är ett särskilt personligt tolkat konstverk, så är det en beskrivning av en känsla. Mjuka linjer utan skarpa kanter. Nära och i samklang naturen? Kanske inte så illa. Jag skulle anta att den som hade denna bilden hemma också har den fulla uppsättningen av Margit Sandemos Sagan om Isfolket hemma. S.k. kiosklitteratur. Om jag frågade och det stämde kanske jag skulle förefalla synsk?

 

 

Jag vill faktiskt slå ett slag för Hötorgskonsten. Det kallas smaklöst, som att smaklökarna inte förfinats och vants. Hötorgskonsten har återupptagits nästan med lite humor och kallas för kitsch av dem som ändå anser sig ha god smak. En antireaktion. Att det är roligt med lite opretentiösa konstverk. Kitsch är ett lånord från tyska eller jiddisch och syftar på konst eller hantverk av undermålig estetisk kvalitet. Jag skulle entusiastisk gå på en kitschutställning. Men det kanske säger något om mig som jag egentligen inte tänkte berätta här?

 

Men jag tycker det är positivt att ens bry sig, oavsett smak. Bättre något än inget på väggarna. Hellre enkel litteratur i pocketform i bokhyllan än ingen alls. Hellre läsa enbart biltidningar än inget alls. Hellre föredra något, än att inte bry sig alls om bilder eller vad det skrivna ordet kan förmedla. Men jag kan inte personligen påstå att dansbandsmusik någonsin är bättre än tystnaden. Kanske på en öde ö då.

 

Människan behöver uttryck och intryck. Alla. Nästan. Några har fördjupat sitt intresse och uppfattas som överdrivet svåra och kulturella. Kultursnobbar.

Men man har likaså fördomar om man fnyser åt finkultur som om man fnyser åt indianen och vargen.

 

Kanske man borde försöka lite mer att inte misstycka om det man inte förstår? Avfärdande tyder på fördomar och osäkerhet. Kanske en överdriven anpassningsvilja att höra till ett visst fack. Jag skulle antagligen ha jätteroligt på ett dansbandskonvent om jag satte mina fördomar åt sidan och bara gled med i stämningen och vågade dansa bugg och krocka lite.

 

Att ha fastnat för Hötorgskonst betyder inte att man skulle kunna uppskatta det annorlunda. Om man tagit del av det. Hötorgskonst kan bli inkörsporten till tyngre konst. Det är nog ett misstag att avfärda något man inte satt sig in i. Jag tycker det är kreativt att uppmuntra till kulturchocker. Åt båda håll.

 

/ Victoria Qvarnström

 

 

 


Gästbloggare - Victoria Qvarnström


Nu är det äntligen dags för en till kvinnlig gästbloggare som gärna delar med sig av sina många och spännande tankar och erfarenheter på sin blogg Tankar i Lösvikt, Victoria Qvarnström. Eftersom hon har sina rötter både i Sverige och England får ni hennes presentation på båda språken!

MOI?? A word nerd, picture worshipper and true believer of nature's Force Majeure. Tao. ADHD. Humbleness. Strength. Flexibility. Gallows humour. Swenglish.

Jag? En ordnörd, bildtillbedjare och sann bekännare till naturens Force Majeure. Tao. ADHD. Ödmjukhet. Styrka. Flexibilitet. Galghumor. Swenglish.








RSS 2.0