Semlalalalala


Jag gissar att jag gjort mig känd för att vara kräsen i cafésammanhang, men privat är jag långt ifrån kräsen. Jag äter och dricker i princip vad som helst (utom svartsoppa) men när jag betalar till exempel 25 spänn för en kopp te tycker jag att det bör hålla en viss standard. Tidigare idag (eller snarare igår) var jag en sväng i Alingsås och då måste man naturligtvis fika. Alingsås är ju känt för sina många caféer och normalt brukar jag föredra de lite äldre och "sunkigare" arbetarfiken, men idag gled jag in på ett av de "nya", Classic Coffee House. Det har förvisso funnits sen slutet av 1990-talet men i jämförelse med till exempel Götas som funnits minst sen slutet av 1930-talet så är det fortfarande nytt… (Götas galonsoffor är från ca 1939 åtminstone!) Ett väldigt mysigt ställe, dock med en liten känsla av Göteborgsfik à la Vasagatan, OCH: de bakar sina egna semmelbullar! Så galet gott, inte den typiska bageri - och konditorismaken utan saftigt och fluffigt och en helt annan smak.

När jag var liten tyckte jag ju så klart inte om hembakta semlor - eftersom min mamma var duktig och bakade, saftade och syltade etcetera så tyckte jag ju naturligtvis att allt färdigköpt var mycket godare. Som tur var lärde jag mig att uppskatta allt hemgjort igen i 30-årsåldern... Bättre sent än aldrig. Nåväl, egentligen älskar jag ALLA semlor (förutom dem där de hade bytt ut mandlarna i mandelmassan mot hasselnötter som jag inte tål...) men hembakta är helt klart i en klass för sig. (Om man nu kan kalla dessa "hembakta".) Mmmm! Nu tänker säkert en del av er "Semlor, fortfarande? Usch!!" Men, nej: Jag tröttnar aldrig på semlor (eller glögg, eller kräftor eller annan säsongsmat och -dryck) och tänker fortsätta äta dem fram till påsk, MEN jag blir upprörd när jag hittar "Halloween-semlor" på Ica Focus...


Café

Här borde jag naturligtvis ha en bild på nämnda semla, men den var så god så alla tankar på kameror var plötsligt som bortblåsta...
Foto: Lena Grön.






Frossa lagom


”Alla” vet ju ”allt” om farliga, farliga kolhydrater och socker, men att även stärkelse och cellulosa (kostfibrer) är kolhydrater är det få som verkar medvetna om. Cellulosa ger ingen energi, men stärkelse ger massvis och det är den vanligaste kolhydraten i vår mat. Stärkelse hittar vi i potatis, ris, vetemjöl etc. Somliga propagerar ju för att man helt och hållet ska utesluta kolhydrater ur sin kost, vilket jag personligen anser är helt galet. Jag tycker dock å andra sidan att det är fullständigt vansinne att äta så mycket kolhydrater som en ”vanlig person” normalt gör. Det KAN inte ha varit ett av människans största misstag att börja samla fröer från vete och andra gräsväxter. Att börja förädla dessa fröer och växter in absurdum var dock kanske en smula korkat. Nu proppar vi i oss ”tomma kalorier” i form av vitt socker, vitt mjöl och vitt ris. Men det är väl ganska typiskt för ”den civiliserade människan” att inte stilla sig och bara vara nöjd, utan att alltid vilja driva saker och ting till sin spets. Men vi människor glömmer så lätt att fundera över konsekvenserna…

 

Vad äter Du en vanlig dag?

Frukost: rostat bröd med ost, fruktyoghurt med cornflakes och te med mjölk.

Förmiddagsfika: kaffe och bulle.

Lunch: pasta med en gräddig sås med bacon och svamp, lättöl att dricka och sen en latte.

Eftermiddagsfika: kaffe och banan.

Middag: pannkakor och mjölk.

Kvällsfika: en ostmacka och te med mjölk vid datorn eller teven.

 

Mjölmat och mejerivaror. Kolhydrater en masse. VITT mjöl, vitt socker och en hel del proteiner. Dock en fin liten banan, men den är ju också ganska kolhydratstinn… Var tog vitaminerna och fibrerna vägen??? Frukt och grönsaker liksom, och kanske lite nötter och olivolja och annat snällt fett. Och sen tror den stackars människan att den bråkiga magen beror på stress. Jag tror på ”kostcirkeln 2.0”. Allt ska vara med, men i LAGOM mängd. Ät med hjärnan och älska din mage!

 

Kostcirkel för förkylda...

Kostcirkel för förkylda. Foto: Lena Grön.

 

 

 



Många nyanser av brunt


Häromveckan var jag ute och for i snöovädret. Jag älskar att köra bil men när jag kör ensam måste jag pausa varje halvtimma för att inte somna vid ratten. Helst vill jag ha nån ”tjôtrôv” bredvid mig som håller mig pigg och alert. Långpendling är INTE min grej…

Hur som helst hade jag tapet-workshops med blivande målare på De la Gardiegymnasiet i Lidköping – vansinnigt roligt, spännande och inspirerande. (Detta kommer jag att snacka lite mer om längre fram.) Alltså fixade jag bil och packade den full med tapetprover och gav mig iväg. Tre av fyra resor, i båda riktningarna, lyckades jag bli hungrig och fikasugen i precis samma faggor, i Naumtrakten närmare bestämt, strax söder om Vara. ”Vara Värdshus” verkar ha fattat grejen helt enkelt. Ett tämligen övergivet klassiskt motell med tillhörande restaurang , butik och obligatoriska bensinpumpar. Sunkig inredning, sunkigt klientel, men käck och trevlig personal och mättande mat… Den krispiga panerade fisken var så där krispig, men jag blev mätt och lycklig. Det brukade förr fascinerande mig att dessa ställen lyckas överleva, men nu förstår jag precis! De finns där när man behöver dem och de krånglar inte till det med tjusig inredning och poetisk meny. Mat helt enkelt. Rakt upp och ner. TV, tidning, sällskap om man vill, en sängplats om man behöver.

Nåväl, jag kunde tillfredsställa mitt desperata behov av vila, mat och ny energi. Pigg som en lärka körde jag vidare, för att pausa igen en stund senare…

 

Mysfaktor...

Foto: Lena Grön.

I Naum fick jag tyvärr inte fram kameran, utan bilden är tagen hos deras precis lika sunkiga konkurrenter, bara några kilometer norrut.

 

 

 

 


Mera te


"Afternoon tea" i all ära, men när ska helt vanliga caféer lära sig att göra bra te? När ska de börja ta tetrenden på allvar?

Jag misstänker starkt att det här kommer att utvecklas till en teblogg istället...




Mmmm, te


Häromdan var jag på jobbintervju och kände mig på klassiskt vis som en ursketen wettex-
trasa efteråt. Det enda som hjälper då är en kopp te och en chokladboll! Jag slank in på caféet Brunos här i Göteborg och blev återigen positivt överraskad på te-fronten. Jag har bestämt mig för att inte vara krånglig och be dem göra på "rätt" sätt, utan helt enkelt bara se vad som händer som nån sorts statistisk undersökning. Och de gjorde RÄTT! Blev så där fånigt glad som bara nördar kan bli. Fick min chokladbloll och njöt av mitt te och den sköna stämningen på caféet. Trots mycket folk och väldigt trångt bakom disken var tjejerna som jobbar där trevliga och tålmodiga med både kunderna och varandra. De utstrålade helt enkelt sympati. Gud, så mycket det gör för stämningen och trivseln! Tyvärr har de ingen hemsida att länka till men de finns på Postgatan 33, mellan Nordstan och Kronhuset ungefär. Gå dit!




Varför är det så ont om T?


Ikväll är en bra kväll, jag är lycklig. Och detta på grund av en så banal sak som att jag drack en kopp med mycket bra och gott te på café tidigare idag. På Café Karma i Kungsbacka vet de tydligen hur man gör gott te, vilket tyvärr är alltför sällsynt, nämligen:

 

Te 31. Ta en stooor mugg (små fjuttiga kaffekoppar går fetbort).
2. Fyll tekulan max till hälften (det måste få plats att svälla och vattnet måste kunna komma åt ordentligt).
3. Låt inget bôs ligga emellan när du stänger tekulan (utläckta teblad vill man inte få i munnen).
4. Lägg i tekulan först och häll sedan på vattnet (vattnet får inte hinna svalna och man vill ha turbulens för styrkans skull).
5. Ha riktigt hett vatten (annars blir teet blaskigt), (gäller svart te).
6. Häll på rikligt med vatten, men inte för mycket (om kunden vill ha mycket mjölk i - översvämning är besvärligt).
7. Gör detta innan du tar betalt, så hinner teet dra tillräckligt länge (svagt te = usch).

Enda missen var att jag lyckades synka med en spädbarnskör, men det finns ju värre saker än så som kan gå fel. Jag undrar dock: Varför är det så ont om caféer som kan konsten att göra bra svart te?






Tvivelaktig nattamat

 

PölsaEfter en intensiv helg med bokmässa, höstfest och soffbyte blir jag en smula sugen på lite klassisk nattamat. "En liten Jansson" kanske. Men så här kring midnatt är det ju inget jag tänker ställa mig i köket och slänga ihop på en höft. Det lär bli ännu en knäckemacka med leverpastej. För några år sedan när jag var lite kvällssugen och längtade efter fett, salt och kött (!) tänkte jag kalasa på en burk klassisk härlig norrlandspölsa. Förfärligt gott trots eventuellt tvivelaktiga ingredienser. Särskilt med lite stekt potatis, stekt ägg, inlagda rödbetor och massvis med timjan.

I min värld är rödbetorna fullständigt oumbärliga, så när jag upptäckte att de var slut blev jag en smula förtvivlad. Burken var redan öppnad och jag var galet sugen. Lingonsylten var också slut, ättiksgurkan smakade ingenting ihop med pölsan... Pesto borde funka, tänkte jag! Vissa talar om att en del smaker "gifter sig med varandra" - i det här fallet var det omedelbar skilsmässa! Helt ärligt talat var det det läskigaste jag nånsin smakat. Jag vet inte riktigt vad som hände, men det enda jag kan säga var att det smakade kräks. Spya. Det var bannemej äckligare än både sur haj och svartsoppa. Gör ALDRIG om mitt misstag! Vilken är den läskigaste smakkombination ni har råkat ut för?



RSS 2.0