Ja, det ÄR våren!
ÄNTLIGEN!!! Det är inte gräs, men det är GRÖNT...
Foto: Lena Grön.
Semlalalalala
Jag gissar att jag gjort mig känd för att vara kräsen i cafésammanhang, men privat är jag långt ifrån kräsen. Jag äter och dricker i princip vad som helst (utom svartsoppa) men när jag betalar till exempel 25 spänn för en kopp te tycker jag att det bör hålla en viss standard. Tidigare idag (eller snarare igår) var jag en sväng i Alingsås och då måste man naturligtvis fika. Alingsås är ju känt för sina många caféer och normalt brukar jag föredra de lite äldre och "sunkigare" arbetarfiken, men idag gled jag in på ett av de "nya", Classic Coffee House. Det har förvisso funnits sen slutet av 1990-talet men i jämförelse med till exempel Götas som funnits minst sen slutet av 1930-talet så är det fortfarande nytt… (Götas galonsoffor är från ca 1939 åtminstone!) Ett väldigt mysigt ställe, dock med en liten känsla av Göteborgsfik à la Vasagatan, OCH: de bakar sina egna semmelbullar! Så galet gott, inte den typiska bageri - och konditorismaken utan saftigt och fluffigt och en helt annan smak.
När jag var liten tyckte jag ju så klart inte om hembakta semlor - eftersom min mamma var duktig och bakade, saftade och syltade etcetera så tyckte jag ju naturligtvis att allt färdigköpt var mycket godare. Som tur var lärde jag mig att uppskatta allt hemgjort igen i 30-årsåldern... Bättre sent än aldrig. Nåväl, egentligen älskar jag ALLA semlor (förutom dem där de hade bytt ut mandlarna i mandelmassan mot hasselnötter som jag inte tål...) men hembakta är helt klart i en klass för sig. (Om man nu kan kalla dessa "hembakta".) Mmmm! Nu tänker säkert en del av er "Semlor, fortfarande? Usch!!" Men, nej: Jag tröttnar aldrig på semlor (eller glögg, eller kräftor eller annan säsongsmat och -dryck) och tänker fortsätta äta dem fram till påsk, MEN jag blir upprörd när jag hittar "Halloween-semlor" på Ica Focus...
Foto: Lena Grön.
Vårsol och vårkappa
Idag har det varit helt otroligt vårig här i Göteborg! Solen har gassat så det droppar och rinner överallt. Det är en helt underbar, nästan overklig känsla att äntligen kunna gå riktigt långa sträckor på barmark igen. Jag som var så lycklig över den fantastiska snövintern börjar plötsligt bli riktigt otålig i väntan på våren! Trots solen ligger det mycket, mycket snö kvar överallt och det är fortfarande vintrigt vackert. Som tur var har det inte blivit så där typiskt slaskigt än som det brukar bli. Nåväl, jag plockade fram kameran och vårkappan (men vintermössan fick hänga med) och kände mig laddad för en solig promenad med lite plåtning. Efter mindre än tio bilder var inte kameran lika laddad dock. Typiskt - batteriet var slut. Men jag hann ändå få några okej bilder och kunde koncentrera mig mer på att njuta av solen istället.
Jag bor väldigt nära en av stans största kyrkogårdar som är perfekt för promenader. Där hittade jag en väldigt välbesökt och välpyntad grav som såg ut som ett litet färgglatt tempel mitt i snön, med pelare och massvis av röda glasurnor, lyktor och tygblommor. Trots all sorg som graven utstrålade var den väldigt inspirerande. Färgerna, snön och solen gav ett märkligt intryck av vinter, vår, sorg och kärlek! Det otroligt sorliga var att de begravda var ett endast 20-årigt par med exakt samma dödsdag. Då börjar man ju fundera över vad det kunde vara som hade drabbat dem. Och samtidigt var det så tydligt att de var så älskade och saknade. Tänk om alla kunde inse när de är i livet hur älskade de är. Tänk om man själv kunde fatta hur mycket någon kan sakna en. Jag tror att de flesta av oss betyder oerhört mycket mer för människor i vår omgivning än vad vi själva vågar tro. Så trots den sorgliga graven var det ganska upplyftande att fundera över alla dessa människor som förmodligen tycker ganska mycket om mig. Då gjorde det inte så mycket att jag faktiskt var lite bakis och hade missat att ta med extrabatteri och solglasögon!
Foto: Lena Grön.
